söndag 15 december 2013

Tack vare Ola-Conny och Morgan

En stekhet semesterdag mitt i juli.

Dottern ringer hem och är sjuk:

- Jag har ont i hela kroppen. I huvudet. I armarna. I halsen. Jag svettas. Jag är sjuk!!!!!















Det är bara bebisar som klarar av att ha 40 graders feber. Stora barn, som mitt 20 åriga barn, blir lika däckade av 40 graders feber som vilken man som helst blir av en lättare förkylning.

- Kom hem till oss, sa jag.







Under en veckas influensasjukdomstid bodde hon hemma hos oss. Efter ett par dagar piggade hon på sig och ville ha sällskap. Vi tittade på play. Vi tittade på alla avsnitt av Ola-Connys och Morgans resa genom USA.

- Jag vill också åka och bo på ranch, säger dottern mitt i avsnitt fyra när Ola-Conny och Morgan sitter på varsin hästrygg på väg ut i Sandy Vally i Nevada.

- Åk då, svarar jag.

Två månader senare åker hon.

Till en annan öken.

I ett annat land.

Till en kibbutz med en massa djur men inga hästar.

Ytterligare två månader senare åker jag till Israel för att tillbringa några dagar i Tel Aviv och Jerusalem med min dotter innan vi tillsammans åker hem.

Hade någon frågat mig om jag skulle åka till Israel tack vare Ola-Conny och Morgan hade jag för ett halvår sedan inte sett det som särskilt sannolikt :



Bildtexter:

Översta bilden: Ej Photoshop-redigerad bild som visar min dotter med en mungipa upp och en ner, samtidigt. Gör om det om du kan.

Under syns Western Wall och en gränd i gamla stan i Jerusalem.

Stor bild från strandpromenaden i Tel Aviv

Sist men inte minst en bild från en Frozen Youghurt paus.

söndag 24 november 2013

Hur känns det då?

Tackar som frågar, men det är ingen större skillnad. Jag känner mig fortfarande som den där otåliga, ständigt hungriga på-jakt-efter-något-ätbart naivpositiva fjortisen som mest fokuserar på att hitta på bus och att ha roligt om dagarna.

Förvisso en fjortis som ser allt sämre, ja till och med lite suddigt faktiskt, men jag har hört av folk som ser skarpt att det ganska ofta inte är mycket runt omkring mig att se. Hör sämre gör jag också, men seriöst, det snackas mycket skit så jag tror inte jag missar mycket där heller.

Nä, värre är det med hälsporren. Det sägs att hälsporre inte är ett ålderstecken men för mig är det helt säkert ett ålderstecken. Jag drabbades 48 år gammal och har fortfarande hälsporrekänningar om än av lindrigare art. Kan tycka att hälsporren är det värsta av mina handikapp, eller funktionshinder som det heter nu för tiden. Att höra och se dåligt kan ju vara skönt men att inte kunna röra på sig ordentligt är lite besvärligare.

Nåväl, nu är jag en 50-taggare oavsett hur det känns. Då har jag förstått att man ska fundera på seriösa saker som hur det känns att bli gammal och ha det mesta av sitt liv bakom sig. Det är ganska svårt för mig eftersom jag fortfarande känner mig som en fjortis. Dessutom vet jag inte riktigt vad meningen med sådana grubblerier är - det är ju som det är oavsett om man funderar över det varför meningen med att fundera över det är lika med noll. Det förändrar ingenting utan slösar bara tid, tid som man då kanske inte har mycket kvar av och behöver göra något vettigare med.















Nä, jag funderar mera på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har förstått att om det ska ske några större förändringar på den fronten får jag lov att hitta på något kreativt. Sist jag besökte CSN-kontoret, vilket var drygt 10 år sedan, hånskrattade personalen åt mig och sa att "de enda transaktionerna mellan dig och oss i framtiden kommer att vara från dig till oss".

Sen har jag funderat på min to-do-list också. För typ 2 år sedan visste jag inte att jag hade en to-do-lista. Men sen gick jag ut och drack öl med två kompisar och då visade det sig att jag visst hade en to-do-lista och att aktiviteter på den sammanföll med deras. Nu har jag lärt mig att en to-do-lista också kan heta Bucketlist. Så nu står att se Bucketlist-filmen på min to-do-lista.

Jag vet egentligen inte så mycket om to-do-listor mer än att min är extremt dynamisk. Att börja spela golf var plötsligt på min to-do-lista mitt i andra ölen, en annan pubkväll, våren 2007 bra exakt samtidigt som min kamrat frågade mig om jag ville gå en golfkurs med henne samma sommar. Jag tror det är bra med flexibla to-do-listor - rätt som det är provar man på saker man aldrig tänkt på.

Säga vad man vill om att fylla 50 men som anledning att ha fest är det ultramegabra. Jisses vilket party det blev med sång, musik, tal, dans och kollektivt Gangnam-style-sprattel. Så en sak som står stensäkert på min to-do-bucket-lista är att ha fest varje gång jag fyller jämnt.



Bilder från min 50-års fest: 

Överst: jag fick en get, som heter Monica, och som bor någonstans i Afrika, Bangladesh eller Filippinnerna. Så nu får jag lov att åka på en fadder-get-resa.

Mittenbilderna visar tre glada partyprissar och en 50-årings önskeadventskalender. Må det bli december snart.

Mina ödmjuka, blygsamma och anspråkslösa bartenderkompisar hade specialdesignat en tröja till mig som jag ska ha på mig när jag jobbar ihop med dem.

lördag 26 oktober 2013

Gör inte ditt problem till mitt problem


Jag och några vänner bestämde oss för att ta bussen till Stockholm för att gå på teater. Bussbolaget erbjöd oss att köpa "en två-rätters teatermeny" så att vi skulle vara mätta och belåtna inför föreställningen. Ingen behöver fråga mig, eller mina vänner, om vi vill ha mat två gånger: vi tackade genast ja och förskottsbetalade 350 spänn per person. När man betalar den summan förstår man att det inte är ett Happy Meal man ska få utan här vankas bordsittning och duk i vitare nyans.

Väl på bussen upp till Stockholm började vi detaljfundera över vad för mat vi skulle få. Internet - Guds gåva till mänskligheten - kunde såklart svara på det. Menyn bestod av två valbara paket och jag bestämde mig genast för att jag ville ha förrätten ur det ena och varmrätten ur det andra med mottot "det kommer inte att vara några problem att få".

På bussen fanns ett helt gäng matvrak, vi var säkert runt 20 personer som satt med snålvattnet i mungipan och längtade efter vår förbetalda två-rätters meny.

Väl i Stockholm vankade cirka 20 personer av och an i väntan på att restaurangen skulle öppna och med busschaufförens ord ringandes i öronen "restaurangen öppnar 17.30 men det går säkert bra att gå dit lite tidigare". 17.20 ställde jag och mina vänner oss vid bordsplaceringsbordet på restaurangen och väntade på att bli just placerade. Vi möttes av en kyparinna som ovänligen, snäsigt och bestämt talade om för oss att restaurangen öppnar 17.30. Det var bara att fortsätta vanka.

När då klockan äntligen blev 17.30 frågar kyparinnan-som-vaknat-på-fel-sida vilken mat vi förvalt.

- Vi har inte förvalt mat, svarar jag. Men jag ska ha fisk och mina vänner ska ha kött.

Nu blir vi grundligt informerade om att vi skulle ha förvalt och alla problem som det innebär för dem när gäster inte förväljer. Jag informerar kyparinnan om att vi inte fått veta det i förväg, vilket gjort det omöjligt för oss att ha förvalt och att det kan vara hur det vill med den här förvalssaken: jag ska ha fisk och mina vänner ska ha kött. Punkt!

Varpå hon visar mig till det fördukade fiskbordet och mina vänner till det fördukade köttbordet.

- Jag ska sitta med mina kompisar, säger jag.

Då får jag veta att de har ju redan dukat: ett fiskätarbord och resten kött- och vegetarianätarbord.

- Då får antingen ni eller jag flytta besticken då, meddelar jag. Vilket var ett användbart meddelande för kyparinnan som genast byter plats på en sked och en kniv och gaffel.



Jag förstår i det här läget att det kommer att bli stora problem att få köttmeny-förrätten när man äter fiskmenyn men det löser sig snabbt när en av köttmenyätarna vill byta med mig. Vi flyttar besticken själva.

Snart kommer våra 16 hungriga busskompisar och fullständigt kaos bland restaurangpersonalen utbryter. Vem har beställt vad? Varför har inte alla beställt? Var är de två förbeställda vegetarianerna?

En mycket bekymrad servitör står vi vårt bord och säger:

- Om ingen ska ha vegetariskt kommer vi att bli tvungna att extradebitera bussbolaget!

Jag var redan irriterad innan jag hör det här sista. Jag har, efter mycket om och men, lyckats få den förrätt och förhoppningsvis snart den varmrätt jag förbetalt 350 spänn för. Om de inte kan förvalta mina 350 spänn genom att slänga ihop lite blomkålssoppa och en laxbit för dessa så är det inte jag som har problem, varför jag säger:

- Om du har problem är inte det vårt problem, vill du prata om era problem så gå ut i köket och gör det. Jag vill ha min fisk!

Han tar mig på orden och piper iväg ut i köket. Ganska snart får jag min laxbit som är god. Mina vänner får sina köttbitar. De frågar om hur köttet är tillagat och får svaret: skär i det så ser du! Köttet är inte mycket stekt och för vänner som vill ha welldone är very rare inte ätbart.

Nåja, mina vänner äter efterrätt, som inte är förbetald, för att åtgärda värsta hungerkänslorna.

V låter inte den här incidenten förstöra kvällen utan vi njuter av en bra föreställning och åker därefter hem glada och ändå rätt mätta och belåtna.

Måndagen därpå ringer jag och berättar vad som hänt för bussbolaget som beklagar och lovar att jag ska kompenseras. Jag har ännu inte sett till någon kompensation och min slutsats är ganska enkel: jag kommer inte att köpa några fler resor av dem och inte heller förskottsbetala någon mer mat någonsin. Jag kan välja bort den här researrangören och hade jag inte förskottsbetalt maten hade jag överhuvudtaget inte gått in på restaurangen efter det första bemötandet vi fick. Jag hade gått någon annan stans och låtit någon annan få mina 350 spänn mot att de serverat mig mat.

Ett stort problem med förskottsbetalning är just när varan eller tjänsten du betalt för inte på något sätt motsvarar beloppet som satsats för den och du dessutom är beroende av den.

Jag tänker på en av mina vänner som har en bror med utvecklingsstörning, vilket gör att brodern bor på ett gruppboende. Min vän berättar om när brodern en dag ringde och var ledsen. Brorsan berättar att personalen på gruppboendet har det jättejobbigt på sitt jobb och att han tror att det är hans fel. De pratar dagligen med varandra om hur jobbigt deras jobb är när de arbetar hos honom och han tar på sig skulden. Han tror att det är hans fel att de är trötta och att det är han som är jobbig.

Min vän förklarar för sin bror att det är inte alls han som är jobbig. Personalens problem är inte brorsans fel. Min vän ringer till chefen för gruppboendet och berättar om hur hans bror tolkar personalens gnäll. Min vän föreslår chefen att han själv kan komma och berätta för hela arbetslaget om hur brodern upplever allt prat om arbetsbördan som han ofta får hör mycket om. Min vän föreslår också att personalen och chefen ska prata på ett möte, där inte de boende deltar, om hur de kan förbättra arbetsmiljön.

Jag blir ledsen när jag hör den berättelsen, mest för att jag någonstans kan känna hur brorsan känner. Jag önskar att brodern förstod och kunde stå på sig - att han helt enkelt inte tog deras skit.

Vad vill jag ha sagt? En ledstjärna att ha med sig, oavsett om du levererar en förskottsbetald tjänst eller ej är:

Låt inte ditt problem bli någon annans!




Musikklipp: Wintergatans musik är underbar medicin för hjärnan för att ta bort andras problem.

Sista bilden visar en av mina vänners köttbit. Den lilla lappen är ett meddelande till kocken kring köttbitens tillstånd: Not Dead Yet!

söndag 21 juli 2013

Världens mest innovativa generation får moralpanik


- Nämen hörrni nu sitter vi här och pratar sjukdomar som ett gäng gamlingar, säger min stelopererade kamrat som också gjort en gastroskopiundersökning.

Det vet jag för vi har just gjort det han säger att vi gör - pratat sjukdomar. Och i det sammanhanget har jag, som multihandikappad, verkligen kunnat bidra. Jag berättar ingående om min hälsporre: om hur den uppstod, hur länge jag haft den, vilka inlägg som funkar och var man köper dem och så lite ointressant anekdoter om vad den varit med om. Hörselnedsatta och synsvaga är vi ju allihopa så när vi skickar runt mobiltelefonbilder på våra barn som blivit stora åker läsglasögon på och ett ständigt "vem sa du att det är på bilden" hörs runt bordet.

Vi byter emellertid ämne från sjukdomar till 50 års fester. Vem har redan hunnit ha, vem ska ha i år och vilka är det dags för kommande år.

En liten grupp kamrater hänger kvar bland mobilbarnbilderna...eller ungdomsbilderna snarare. Våra barn har vuxit upp och blivit stora, spannet är mellan 10 och 25 år och tyngdpunkten ligger runt 20.

- Det var bättre förr, klämmer någon ur sig. Då var barnen ute och lekte på ett helt annat sätt. Kom ni ihåg när vi lekte där bakom husen...haha...cowboy och indianer.

 Jorå. Det kommer vi ihåg.

- Ja. Nu sitter ungarna inne och hänger framför sina datorer. Det kan ju inte vara bra för dem.

- Ni har bara drabbats av ungdomspanik, säger jag.

- Det är inget att vara rädd för men uppmärksam på, fortsätter jag och citerar Thomas Fürth och Göran Krafft som i boken "Framtiden börjar i klassrummet" beskriver hur den äldre generationen i alla tider förfasat sig över den yngre; på 40-talet var ungdomspaniken dansbanorna, därefter serieläsandet för att på 70-talet ersättas av sådana läskiga grejor som videoapparater. 

Nä, ungdomspanik är verkligen inget att vara rädd för, det drabbar många. Däremot gäller det att vara uppmärksam på det och snabbt som rackarn försöka bota det. För att fördöma nya fenomen - det är farligt det. Det kan faktiskt, på riktigt, påverka vår framtid negativt. Framtidskommissionen skriver på sin webb att "ett samhälle utan innovationskraft och innovationsförmåga riskerar att halka efter och stagnera, inte bara ekonomiskt utan också socialt och kulturellt. På samma sätt riskerar ett samhälle utan kreativitet, entreprenörskap och nytänkande att stagnera."

Att stoppa huvudet i snön, eller sanden, hjälper inte.
Tiderna förändras ändå.

Troed Troedsson berättar att Sverige hamnat 1:a på European Innovation Scoreboard både 2001 och 2010. Sverige hamnade också 1:a på Global Innovation Scoreboard 2008. Inte nog med det: vi som satt runt det här bordet och pratade sjukdomar och kojor i skogen tillhör världens mest innovativa generation. Troed berättar att en människa är som mest innovativ i åldern mellan 30-48 år. Och det i sin tur innebär att de som gått i svensk skola mellan åren 1962-1980 således med tanke på Innovation Scoreboard tillhör världens mest innovativa generation. Vi i den mest innovativa generationen gick också i den beryktade flumskolan.



Utmärkande för den så kallade flumskolan var att barnen fick lära sig att ifrågasätta traditionella auktoriteter.

Att ifrågasätta traditionella auktoriteter och aktiviteter krävs för att kunna skapa nytt. Nytt som passar bättre för nu. Inte då. Inte sen. Det som passar för samtiden. Så att vårt samhälle kan fortsätta funka. Efter de nya förutsättningarna.

Så låt oss i världens mest innovativa generation välkomna nya företeelser och fenomen - även om vi inte till fullo förstår dem.



Avicii heter Tim Bergling och är född 1989. Kanske var några vuxna oroliga för honom också när han  i timmar satt med hörlurar framför sin dator och gjorde något obegripligt. Och se så det gick. 2011 omsatte Aviciis bolag 60 miljoner kronor. Det var förresten samma år som han fick en Grammis för årets låt "Levels" och samtidigt utsågs han till Årets innovatör.

Och ni 50-taggare: håll med om att det svänger ;)

måndag 15 juli 2013

Som en golden retriver


- Ni är båda blonda, lite tröga och ständigt hungriga - det måste vara därför ni kommer så bra överens, sa alltid min kamrat när hon pratade om mig och sin golden retriver.

Världens gulligaste hund var det.

Inte alls trög. Hade en skimrande päls i nyanser av gult, guld och crème. Och han var alltid alltid hungrig.

Och hon har rätt - jag är också ständigt hungrig.

Jag vaknar hungrig på morgonen, äter frukost och funderar samtidigt på vad jag ska äta till lunch och middag. På måndagar annonserar stadens restauranger sina lunchmenyer i lokalpressen. Finns det någon riktig höjdarrätt går jag och tänker på den ända tills den dagen kommer.

Det är sunt att äta tre ordentliga mål mat per dag.

Men det räcker inte. Jag behöver ha något att äta helst varannan timme. Jag är kanske mer beroende av täta matintag än en bebis.

Hela min tillvaro påverkas av hur ofta jag får något att äta.



Igår trodde jag att jag blivit sjuk, fått feber och influensa. Så kom jag på att jag inte ätit på länge, kanske hade det gått upp emot 3,5 timmar. Jag var i mataffären, tog tag i närmaste ätbara ting, tuggade i mig den och blev omgående frisk.



 Från nattsvart till regnbågsfärgad. Blev tillvaron. Av bara en liten mumsbit.




Att vara beroende av mat har sina nackdelar.

Jag måste alltid planera för matsvåra situationer. Om jag ska resa behöver jag bunkra med upp med exempelvis kexchoklad och bananer eftersom jag inte kan vara riktigt säker på att det kommer ett tillfälle att köpa något ätbart. 

Jag måste alltid vara på min vakt. Efter att vi fikat igår blev det en bulle över. Jag "gömde" den i en vanlig matbrödpåse (de enklaste ställena är oftast de mest geniala). Idag när jag skulle ha bullen hittade jag den inte och fick i princip panik. VEM F*N HAR TAGIT MIN BULLE. Till slut tog jag i varje fall kontroll över situation och började systematiskt att leta igenom påsen och där fanns min bulle.

Godisgömmor har jag haft i alla tider. Det gäller att flytta ställena hela tiden. Och att sprida ut riskerna. Då är man säker på att få behålla något någonstans i varje fall.

Och om en familjemedlem frågar vad jag tuggar på svarar jag alltid morot. För det vill ingen ha.

Men det går säkert lika bra med selleri.



Bildtexter:

En golden retriver med tom matskål. Vanlig syn.
Affär före mumsbit.
En "Kick" ger en verkligen en kick. Förr i tiden hette Kick Käck. Men det var då det.
Affär efter mumsbit.

söndag 14 juli 2013

Jag visste att det skulle bli så här


Om några timmar är min sommarsemester slut.

Det händer mig varje år.

Så jag visste att det skulle bli så här.

Lite tidigt tycker kanske du. Och ja - börjar man sin semester redan i mitten av juni tar den ofta slut i mitten av juli. Om man inte har en ultralång semester. Och det - det har aldrig hänt mig.

Jag är nöjd. Trots att semestern redan är slut så har den känts lång. Jag har hunnit med massor och ändå inte gjort särskilt mycket. Det är så det känns när man kan göra vad man vill när man vill.



Första veckan i New York var planerad. Åtminstone själva resan dit. Väl där tog vi det lugnt och gjorde det som föll oss in.


De övriga tre veckorna har jag spelat massor av golf. Och det behöver jag. Efter tre års uppehåll från spelandet och då var jag inte ens bra när jag la av. På min ständigt föränderliga "to-do-list" finns därför nu ett längre träningsläger. Jag skulle behöva åka bort, låsas in på en golfbana och träna heltid i åtminstone en vecka.




Jag har också varit ute på långa morgonpromenader, ätit massor av jordgubbar, plockat jordgubbar, fikat, grillat, tagit hand om ett influensadrabbat barn, träffat före detta grannar, träffat gamla kompisar och jobbarkompisar och golfkompisar och bror med familj, glott på fotboll, åkt båt och så för att knyta ihop semesterpåsen: sett på Zombiefilm.



Första dagen i NY snurrade vi runt på Times Square och undrade över varför de byggde upp en scen och dekorerade den med reklam för filmen World War Z. Det förstod vi emellertid när vi tittade på TVnyheterna morgonen därpå. De förberedde bara premiären då stjärnorna med Brad Pitt i spetsen skulle visas upp.

Sen såg vi trailern för filmen mer eller mindre varenda morgontvtittarstund.

Semesterns sista timmar har vi därför ägnat åt film - World War Z. Den var bra - läskig och lite rolig.

Nåväl, nu dröjer det ett tag innan det blir sommarsemester igen.

Det är bara att jobba på!



Filmtext: Sångaren Nate Ruess kämpar också på.  

Bildtexter: lite diverse från semestern. Högst upp en riktig american bagel med peanutbutter. Jisses så gott!

onsdag 10 juli 2013

Ring e-postavdelningen


Skolan får ofta kritik för att inte ha anpassat sig till den digitala utvecklingen. Om den kritiken håller jag med. Skolan är ett område om något som borde ligga i takt med sin samtid.

Men det är inte bara skolan som inte hänger med i den digitala utvecklingen.

Sedan i början av 90-talet har datorn varit var mans egendom. De senaste 20 åren har datorn varit ett självklart arbetsredskap på många arbetsplatserna. Idag har de flesta ständig tillgång till internet var de än går i sin telefon.

Ändå finns det faktiskt rätt så många som vägrar att acceptera förändringen. Det finns, på riktigt, de som jobbar på kontor (!) och som hänvisar till "er som jobbar med datorer" när en powerpointbild eller ett excelark ska fyllas i.

Alltså människor som inte vill, förstår, accepterar att datorn rakt av i många fall ersatt papper och penna. Och inte nog med det - den kan göra sååååå mycket mer. Så mycket bättre. Så mycket snabbare. Om man bara väljer att acceptera förändringen och är det minsta lilla nyfiken vill säga. I annat fall är den bara "djävulens påfund".

Att det finns fler världar än skolans som ännu inte anpassat sig till den digitala utvecklingen förstod jag (återigen) när en bekant till mig inom samma yrke som jag berättade om vad hon tycker är konstigt:

- Jag förstår inte varför så många kontaktar mig och vill att jag ska lägga ut meddelanden åt dem på  intranätet. Det är ju hur enkelt som helst. Om man tycker det är svårt borde man ju inte kunna e-posta heller. Haha, tänk om det var så att vi kontaktade e-postavdelningen varje gång vi behöver e-posta något. Jisses, vilken gigantisk e-postavdelning vi skulle ha. Och hur lång tid skulle det inte ta att få e-post skickat.

Jag funderade en stund på hennes betraktelse och drog den slutsatsen att många fortfarande är så ovana vid digitala verktyg att varje ny företeelse känns läskig och främmande.

Ibland får jag höra att "jag är inte så bra på datorer". Eller "jag jobbar inte så mycket med datorer". Men hur bra behöver man vara för att klara sig skapligt? Och hur lång tid tar det att bli skapligt bra? Den tid det tar att lära sig hantera den digitala världen skapligt i förhållande till nyttan man får ut är försumbar. Nästan omärkligt liten.

Nu menar jag inte att alla har digitalfobi. Jag känner många som orädda kastar sig över nya program och system och provar sig fram. Oftast framgångsrikt.

Det är nog det som är grejen: att inte vara rädd för det som för mig ännu inte är känt.



Bildtext: digitala enheter i ett vanligt Olssonhem. Jobbtelefon, privattelefon, padda och dator samsas på samma bord som tangentbordet till smarttv:n. Har du inte smarttv så skaffa det - jisses så bra!

måndag 1 juli 2013

Finns jag?



- Så kan man inte säga!

Har du hört den någon gång? Eller fått det som svar när du just sagt något? Det har hänt mig fler än en gång och då brukar jag tänka, och ibland säga:

Ja men jag har ju just sagt det. Alltså är det snarare så att man inte kan säga "så kan man inte säga" eftersom det redan är sagt för då kan man ju uppenbarligen säga så.

Då finns det andra problem med i bilden tänker jag. Problemen kan vara av olika slags slag.

Kanske säger man så för att man är en fet besserwisser och alltid tycker att man har rätt varför allt annat som kommer i ens väg är helt osägbart. Även om man nu är en besserwisser borde man ju förstå att andra säger saker som inte alltid passar besserwissrar. Men besserwisserna kanske inte bara är en besserwisser utan kanske också osmarta.

Ofta tror jag det sägs på grund av rädsla. Det som är nytt och främmande är också ofta skrämmande. En försvarsmekanism är då att förminska och/eller förlöjliga det. Det kan uttrycka sig i att man säger "så kan man inte säga". Det kan också uttrycka sig genom att man kallar det hela flummigt eller ovetenskapligt. "Hubba bubba" brukar de två så kallade alternativläkare jag träffat omnämnas av skeptiska röster.

Varför de överhuvudtaget kallas alternativa är för mig obegripligt. Om det berodde på att det var vedertaget att det finns två olika alternativ för vård och att den idag så kallade alternativa medicinska vägen var alternativet för hälsovård och den så kallade skolmedicinen var alternativet till sjukvård - då skulle jag fatta. För i min värld utesluter det ena inte det andra utan de är komplement till varandra.

Bryter jag benet och behöver gipsas går jag till sjukvården. Spricker min blindtarm behöver jag en operation av sjukvården. Har jag dåligt immunförsvar går jag till hälsovården (läs det som oftast omnämns som alternativmedicin).

Hur kan man säga att man är fri från astma när man dagligen tar luftrörsvidgande medicin och kortison samtidigt som man säger att en annan, nu före detta astmatiker, blivit medicinfri på grund av att vederbörande "tror på alternativmedicin" det begriper inte jag. Den medicinfrie före detta astmatikern har ju bara använt det mest passande alternativet för vederbörandes behov av vård.

Båda vårdformerna behövs men i olika sammanhang och till olika ändamål.

Olika.

Läskigt ord, eller hur ;)

Hursomhelst, när någon säger till mig att det som jag nyss har sagt inte kan sägas brukar jag svara:

- Så då finns inte jag, eller?! För om det jag nyss sagt inte kan sägas måste det ju betyda att jag inte finns!

I morse kom jag på att jag kan ta det ytterligare en dimension - och nu på allvar till min fördel. När mannen och jag satt och diskuterade klämde han ur sig ett "så kan man inte säga". Varpå jag svarade:

- Så då finns inte jag eftersom man inte kan säga det jag nyss sagt. Vilket innebär att om jag inte finns då kan jag heller inte diska.



Bildtext: Det är också oklart i vilken omfattning Alfons låtsaskompis Mållgan finns.

måndag 24 juni 2013

I will be back

Man kan tycka vad man vill om USA, och det gör folk också, men en sak är säker - det är enkelt att semestra i New York. Det roligt att semestra i New York. Av precis samma anledning som jag tycker att det var roligt och enkelt att semestra i Californien.

Folk man träffar på är, generellt sett, trevliga och bemöter konstigt pratande utlänningar på ett tillmötesgående och schysst sätt. De är hjälpsamma och glada. 

Nu skriver jag generellt sett för visst har jag träffat på undantag denna New York vecka. Några riktiga surkart fanns det inne på Macy´s bland Michael Kors väskorna som exempel. Kanske ser jag inte ut som en Michael-Kors-väske-shoppare, vilket jag inte är heller, varför säljtanterna inte ens hälsade tillbaka när jag vänligt hejade för att sedan glo på deras fetfula apdyra väskor (och det skriver jag inte för att hämnas - väskorna är sanslöst fula).

Sur som ättika var också säljtanten inne på secondhandaffären på Upper East Side. Det var ingen vanlig, för mig vanlig vill säga, second hand butik utan här såldes bland annat begagnade Louis Vuitton väskor för fantasipriser, alltså i min värld, men i min gulliga kompis Lindas värld hade detta varit himmelriket varför jag frågade om jag fick ta ett foto på de små väskliven. 



Ättikatanten svarade motvilligt ja varför jag tog flera foton och berättade för nu citronsura ättikatanten att det var för att visa "my friend in Sweden. She really loves Louis Vuitton bags". Hade jag kunnat plåga henne, med för henne, mer ointressant information hade jag glatt gjort det. 

Nåväl.



Höjdpunkten på resan var helikopterturen längst med Manhattan. Av två anledningar. Coolt såklart att se Manhattan från en helikopter. Jag har aldrig åkt helikopter förut och kanske aldrig gör det igen. Men mest nöjd är jag att jag övervann en av mina fobier: höjdrädslan. När vi bokade turen var den nästan kaxiga två dagar framför mig. Varefter den började närma sig började jag ångra mig. Med åldern har jag emellertid lärt mig att fobier och rädslor inte får begränsa mig. Kan lugnt säga att jag superångrade mig när jag satt där i baksätet inför start. 

Väl uppe i luften var det värt! Jag var rädd och nöjd på en och samma gång. 



En annan höjdpunkt var Blue Man Group. Vi har sett dem i Stockholm och det var samma show. Inte desto mindre var den minst lika bra. Totalt tramsigt nonsens. Showen går bara ut på att vara underhållande och rolig. 

På topp-tre listan står också Cherry Hill fontänen. Såklart - Friendsnördar är vi allihopa i min familj. 

Jag hann inte så mycket som stiga på planet hem innan jag ville tillbaka. Till New York. Och till Californien. Till USA helt enkelt. Så en sak är säker:

I will be back!

P.S Förresten surkärring kan jag vara själv också. Väl hemma på svensk mark uppsökte vi direkt MacDonalds för att äta något. Klockan var någonstans runt 12.00. Jag ville ha yoghurt för den fanns på frukostskylten som personalen inte hade tagit undan ännu. 

- Vi serverar inte frukost längre, säger ynglingen bakom disken. 

- Nähä, men jag vill ha youhurt ändå, svarar jag kaxigt. 

- Det går inte för vi serverar inte frukost längre, fortsätter han. 

- Vaddå, har ni ingen yoghurt helt plötsligt, svarar jag surt. DET TROR JAG INTE PÅ!

Och så där höll det på tills jag fick ge mig. 

Familjen pustade ut. De befarade att jag skulle tappa besinningen, typ som Michael Douglas i Falling Down.


fredag 21 juni 2013

Grönt och blått

En förmiddag i Central Park är inte fel, snarare helt ok eller mera helt underbart!

Höjdpunkten var att livese Friendsfontänen. Den finns ju på riktigt och står då så fint mitt i parksmeten.

Därefter en tunnelbanetur till Brooklyn. Sonen skulle shoppa.

Dagen avslutades med Blue Man Group! Helt suveränt rolig show. 

Nu åker vi hem. Men först lite shopping...glad midsommar alla bloggläsare.








torsdag 20 juni 2013

All over NYC

Downtown Manhattan med promenad genom Little Italy och Chinatown stod på agendan idag.

Fast först ett besök Uptown till ett par secondhandaffärer. Upper East Side Second hand - inget för oss.

Och så dagens höjdpunkt. Veckans höjdpunkt. Kanske årets: helikoptertur över Manhattan!








onsdag 19 juni 2013

Chicago i New York

Idag tog vi bussen norröver. Skönt för hälsporren att sightseeinga sittandes :)

Därefter blev det lite shopping och ett konstaterande att i den gigantiska kön för Blue Man Groupbiljetter skulle vi inte stå i åtminstone inte idag.

På em började det regna så det blev en mysig hemmakväll med kortspel. Imorgon lovas kalasväder med strålande sol igen.





tisdag 18 juni 2013

Hop on Hop off

Med hop on hop off buss tar vi oss runt downtown Manhattan. Det tar ju typ hela dan :) 

Dagen avslutas på en riktig american restaurant och med kvällsshopping på H&M (jodå). 

Imorgon mer buss, kanske Central Park och möjligen Blue Man Group.